tantis

Då jag äntligen kommit av tåget och på ersättningsbussen och tillslut kom hem överraskade min lilla älskling mig med att ta med sig sushi hem från stan! Det var mycket välkommet då jag inte ätit någon riktig mat sen igår. Två mackor på tåget blev det i morse och en banan på vägen hem.

Dock fick jag bara 7 bitar av totalt 30...det var visst inte bara jag som var hungrig och längtade efter sushi.. :P

Nu är sötisen ute i skogen och väntar på nassar med Tamino. Nej, nu ringde han och sa att han är på väg hem igen. Wieeee! Då ska vi gå en liten prommis tillsammans i höstmörkret. Mysigt! Jag sitter för tillfället och äter clementin, det är det bästa med hösten/vintern tycker jag. Clementiner är så goda.

Eftersom jag aldrig hinner ta en bild innan sushin har ätits upp får ni hålla till godo med en lånad bild. :P

Min dag som började dåligt slutade ännu sämre, eller slutade och slutade... Då jag satt på tåget hem började chauffören tuta väldigt mycket och länge, tåget bromsades in och vi stod stilla. Detta hände vid klockan 14. Några minuter efter det att tåget stannat och då det fortfarande stod stilla kom konduktören. Vi hade kört på en människa. En man som hade tagit beslutet att det inte var värt att leva längre. Det var ingen olyckshändelse.

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur många det är som mår så dåligt att man inte vill och orkar kämpa längre, människor som mår så dåligt att de inte inser hur mycket de påverkar människorna som utsätts för hans lidande. Mina tankar går till mannen som ville "försvinna", men framför allt går dem till chauffören och konduktören som fick bevittna och bli ofrivilligt delaktiga i hans försvinnande.

Som vanligt så är de här j*vla tågen försenade, jag kan inte räkna alla gånger som jag har haft problem med just dessa tåg. Jag är ju beroende av att tåget kommer fram i tid, som så många andra, då jag går i skolan. Nu sitter jag på tåget som skulle vara fram halv 9, jag kommer inte att vara framme förrän efter 9. Och sen måste jag ta bussen = BAUTA försenad. Och jag HATAR att vara försenad. Det är det värsta som finns...alla har redan suttit i klassrummet en timme och så kommer man inte där och det enda man kan säga är förlåt att jag är sen...tåget var försenat. Det börjar bli rutin nu.

Annars har det varit bättre i helgen. Min lille Ano älskling kom hem natten mellan torsdag och fredag förra veckan så det har minsann förgyllt min tillvaro! :) I lördags var vi ute och åt och då träffade vi en ny vän. :)

Nu ska jag försöka utnyttja tiden här på tåget och göra lite läxa, vi får väl se hur det blir med det. Det känns som om alla som inte har tid att prata utanför tåget sitter i samma kupé varje gång. Hur är det möjligt att så många inte inser att det är störande för andra att skratta hysteriskt eller att prata så högt att de i sista vagnen hör dig fast du sitter i spetsen för tio vagnar?! Är det verkligen så svårt att prata i en normal ton? Visst finns det tysta kupéer, men hur ofta finns det plats där?

Det blev ett väldigt negativt inlägg känner jag, men jag hatar att vara sen. Jag hade hellre stannat hemma och sovit bredvid min lilla älskling som dock även han var tvungen att gå upp då bilen jag skulle köra med till stationen vägrade röra sig framåt. Sötisen fick alltså köra mig och sen var han ju uppe. Stackars liten.

Nej, nu får jag sluta här. Hör av mig snart igen.